Pippi och jag – Sakletarna

Jag har kommit på en kul grej. Att jag och Pippi Långstrump är lika. Vi har åtminstone en sak gemensamt. Och jag har alltid varit en stor fan av Pippi så jag är ganska stolt över det.

Pippi är en person som är självständig, rättfram, okomplicerad och naturlig. Egenskaper som jag inbillar mig att även jag besitter. En easy-going-person är vad hon är, den kära Pippi. Och det är väl jag också? Eller…

Det som mest förenar oss, Pippi och mig, är att vi båda är SAKLETARE. Pippi må ha en något annan approach till det där med sakletandet än vad jag själv har. När hon går ut på sakletning så är det med en brinnande iver och ett villkorslöst förhållningssätt till det hon letar efter. Min egen approach är något annorlunda måste jag medge. Till skillnad från Pippi så VET jag alltid vad jag letar efter. Och det är bara just DEN saken som intresserar mig att hitta.

Jag vet inte vem av oss som ägnar sig mest åt sakletning. Dock vet jag att jag ägnar en betydande del av varje dag till att leta efter saker.

Det börjar på morgonen när jag skall åka hemifrån. Är det inte min hemmanyckel som inte ligger på sin plats så är det bilnyckeln som är borta. På kontoret ser skrivbordet ut som ett bombnedslag med en miljon papper. Naturligtvis tar det en miljon år att leta efter just det pappret som jag behöver för stunden. Mobiltelefonen brukar också vara en kär sak att leta efter. Och är det inte den så är den där pekpinnen eller det tillhörande fodralet som lyser med sin frånvaro. Att leta efter mail i min inkorg (med tusentals och åter tusentals mail) ägnar jag mig också åt en del (mina kära kollegor får maila mig samma dokument ett antal gånger, eftersom jag normalt inte brukar hitta det första mailet när jag väl skall ta itu med det jag ville få mailat). Skall jag flyga iväg har jag lärt mig att det är bäst att börja leta efter passet ca två dagar innan avfärd. Jag brukar leta efter min bil ganska mycket också. Speciellt när jag parkerat i ett parkeringshus (har oftast ingen aaaaaning om på vilken våning) men även stora parkeringsplatser ger oftast en stunds sakletning för handen.

Njae, jag kan nog inte påstå att jag är en easy-going-person. Och jag skall inte sticka under stol med att min sakletning är ganska tröttsam. När det blir så här mycket sakletning i en människas liv kanske man behöver någon rättfram och okomplicerad person som Pippi att relatera till? Det känns på något sätt enklare. Inte så ensamt. Någonstans därute finns åtminstone en till som letar… vi är två…Pippi och jag.

/ Marina – VD

Pippi… och jag?